Kursmönster och orsaker II

Jag tänkte, lite sent omsider, fortsätta på ett resonemang från ett tidigare inlägg, där jag definierade "trendföljare" och "jämviktshandlare" och tog upp lite om hur de fungerar i början av en trend.

Vi utgår från en situation där en upptrend tycks ha startats. Ju starkare och längre en trend är, desto mer är det trendföljarna som styr marknaden. Trendföljarnas inhopp är en självförstärkande process. Ju starkare och tydligare trend, desto fler trendföljare kastar sig på tåget, och vi får ett slags snöbollseffekt. Trendföljandet i sig är en kraft som stabiliserar rörelsen.

Men det finns också krafter som verkar för att göra rörelsen instabil. Ju högre kursen går, desto mer kommer jämviktshandlarna att tycka att det har gått för långt, och dessa kommer med ökande kurser att tycka sig se en allt större risk-reward-ratio. Ju mer uppblåst, desto större fall, desto större sannolikhet för en krasch.

Den idealiserade trendföljaren däremot känner sig bara mer säker på trenden, och ser varje dipp som ett köptillfälle, taktiken har ju funkat tidigare. Men få människor är så renodlade, tankegången hos jämviktshandlarna kommer också att börja dyka upp hos allt fler trendföljare. Många kommer med tiden att öka sin beredskap för att gå ur och ta hem vinsten vid minsta tendens till trendslut.

Gruppen trendföljare fylls alltså på i ena ändan av personer som blir allt mer övertygade av trendens kraft och utveckling, och tappas av i andra ändan av trendföljare som börjar tänka mer som jämviktshandlare.

En motsvarande utveckling har vi i gruppen jämviktshandlare. Det kommer in allt fler som tycker att nu har det gått för långt, men det tappas också av sådana som resignerar inför trendens styrka och inte orkar gå emot längre. Så vi har alltså en cirkulation av aktörer, mellan de båda grupperna. Det finns också en påfyllning utifrån, av personer som tidigare inte varit med i spelet. Trendföljarna är rimligen den största mottagaren. Utflödet ur systemet är däremot störst från gruppen jämviktshandlare. De som spekulerar i nedgång förlorar sina pengar.

Dessa dynamiska flöden av aktörer bestämmer utvecklingen. Så länge flödet till trendföljarna är tillräckligt stort fortsätter marknaden upp. Men det krävs att detta inte avtar. Det räcker inte att folk sitter kvar i uppgången, de måste också köpa mera. Trendföljarna köper ju bara så länge kursen fortsätter upp, och är alltså beroende av ständigt mer bränsle på brasan. För att kursen ska kunna upp så att tillväxten håller i sig, procentuellt räknat, måste inflödet av pengar till köpsidan också växa med samma procenttal. Detta innebär att både aktiekursen och inflödet av pengar måste växa exponentiellt. Det räcker inte med att tillväxten är konstant i antal kronor. En uppgång från 10 till 20 kr är 100 %, men från 20 till 30 är det bara 50 %. Vi måste upp med 20 kr till 40 för att trenden ska tyckas hålla i sig. Behovet av nya pengar och trendföljare accelererar. Om avkastningen i procent minskar, kommer trendföljarna att dra sig ur. En exponentiell tillväxt blir som bekant en rak linje i ett logchart. Därför bör trender absolut studeras i logchart, särskilt stora trender.

En exponentiell kurva riktas ju mot oändligheten, och eftersom det inte finns oändligt med pengar kommer varje trend att ta slut någon gång.

Ju högre vi har nått, desto mindre robust blir uppgången. Risken för att det inte finns tillräckligt med inflöde ökar. Känsligheten för störningar ökar. En mindre världshändelse kan strypa bränsletillförseln tillräckligt länge för att jämviktshandlarna ska se ett tillfälle att äntligen hoppa in, och aktörer tappas av ur trendföljargruppen. Var det tillräckligt många trendföljare som stod beredda att hoppa av, kan en liten störning bli en stor krasch. Om trenden är slut gäller det att vara snabb att hoppa ur. Detta stryper ytterligare tillflödet till köparna. Eftersom behovet av köpare har hunnit bli stort, kan gapet mellan behov och tillgång bli det också. Kurserna sjunker snabbt, och de snabbfotade trendföljarna lägger sig i stället på säljsidan. Detta är återigen en självförstärkande process, de förstärker nedgången, som förstärker flödet av trendföljare från köp- till säljsidan, och så rullar det på. Många har under uppgången samlat på sig ett stort kapital, och kan göra en stor skillnad när de byter fot. Fallet blir mer dramatiskt, ju mer överdriven uppgången var. På samma sätt som det ibland går undan i början av en uppgång, när jämviktshandlare och trendföljare drar åt samma håll, går det nu undan neråt.

I nedgången gäller sedan en liknande process som vid uppgången, men med omvända tecken så att säga. Trendföljarna ser gärna till att överdriva denna rörelse också. I slutet av en nertrend dominerar trendföljarna, men till slut tycker många fundamentalister att det blir så billigt att de går in. Om de lyckas vända marknaden, byter trendföljarna fot och förstärker alltmer den nya trenden. I processen finns dock skillnader mot uppgången. En nedgång lockar inte in så många nya trendföljare på nedsidan som en uppgång kan göra på uppsidan. Trendföljarna kan orsaka de riktiga ursköljningarna, men de är inte så dominerande gentemot jämviktshandlarna som de är i uppgångssituationen där vi har en bubbla.

I det här sammanhanget bör man komma ihåg, att en exponentiell tillväxt i en kurskurva inte behöver vara ett tecken på en bubbla eller en överdrift. Om ett företag växer med 15% per år, och kursen också stiger med 15% per år, kommer detta att vara en exponentiell tillväxt, men den kommer ju hela tiden att vara fundamentalt motiverad.

Så hur skiljer man en motiverad rörelse från en överdrift? Ett sätt är förstås att titta på fundamenta. Andra sätt är att studera indikatorer som volym, bredd, nya highs/lows, köpkraft säljkraft också vidare. Det finns det som bekant kompetenta analytiker som gör, så jag tänkte inte gå in mer på det för tillfället.

Men några andra saker vill jag ta upp. En viktig sak vi vill kunna se i charten, är ju om det är trendföljarna som styr hela processen, eller om de fundamentaläsande jämviktshandlarna också är med eftersom de tycker rörelsen är motiverad. Ett par ”signaturer” på att en kursrörelse är en överdrift styrd av trendföljare har beskrivits av Didier Sornette vid University of California, LA. Dessa finns att läsa om på hemsidan,

http://www.ess.ucla.edu/faculty/sornette/

eller i hans bok Why Stock Markets Crash, vilken i princip är en väldigt gedigen genomgång av bevis för att dessa signaturer verkligen finns där, och kan användas för att förutspå krascher. Den är ganska matematisk, men jag ska ta upp det viktigaste på ett enkelt sätt.

Den första signaturen är så kallad superexponentiell tillväxt. Detta innebär en kurva som är uppåtriktad även i ett logchart. Vi har inte en konstant tillväxt, utan tillväxttakten ökar. Kursstegringen går alltså snabbare och snabbare, kurserna dubblas på ständigt kortare tid. Jag lägger med en bild på Nasdaq för att visa vad jag menar, lägg märke till logskalan. Jag har ritat raka trendlinjer, men ni kan ju tänka er hur en böjd kurva skulle se ut.

En sådan utveckling är förstås inte hållbar. Den bygger på att trendföljarna tar över, kopplar loss från verkligheten, belånar sina tillgångar och bara vill vara med på tåget till varje pris. Nog minns ni det också. Hundratals procent var inte tillräckligt, det var för långsamt. Tiofaldigande skulle det vara. Fortare, fortare!

Den andra signaturen är logperiodiska svängningar. Det låter ju väldigt komplicerat, men jag hoppas jag kan förklara så att alla förstår. Det är lite som klappa-händerna-leken ”raketen” som säkert många av er har lekt runt midsommarstången eller på dagis. En period är ju avståndet mellan två toppar i en svängning. Tiden mellan två toppar eller bottnar i en trend exempelvis. En logperiodisk svängning är i detta fall en rörelse, där avståndet mellan två toppar förändras med tiden. Amplituden, skillnaden i höjd mellan topp och botten, kan också förändras. På aktiemarknaden gäller att dessa svängningar så att säga ”dekorerar” den stora trenden, såsom den superexponentiella tillväxtkurvan. I en uppgång kommer dessa dekorerande svängningar att bli mindre ju längre upp vi kommer, och tiden för en svängning kommer också att bli kortare. Vi går från stora och långa svängningar till små och korta. ”Logperiodisk” kommer sig av att om vi har en logaritmisk tidsskala, blir avståndet i tid mellan topparna i rörelsen ofta ungefär konstant.

Kurvan blir rakare, trenden blir tydligare, rekylerna blir mindre. Allt detta är ett resultat av att trendföljarna tar över. Nu är det bara en riktning som gäller, varje hack är ett tillfälle.

Stora svängningar tyder på osäkerhet, och att det saknas konsensus. Vilket mer är jämviktshandlarnas signatur, de har olika scenarier för framtiden och kommer sällan till precis samma slutsatser. Snarare ligger de i något slags genomsnittligt intervall, som sätter en ram som aktiekursen vandrar fram och tillbaka i.

I en nedgång kan det ofta gälla den omvända situationen. Det börjar med små och korta rörelser, som sedan blir allt större och tar längre tid. Titta själv på en graf över utvecklingen sedan kraschen för ett ganska tydligt exempel. I början är trenden tydligt ner, men ju längre det går, desto större blir osäkerheten om hur långt det ska gå.

Ett par belysande bilder på sådana ”antibubblor” finns på ovannämnda hemsida.

Så vilka är då vinnare respektive förlorare i en situation med stark trend? En förlorargrupp borde vara de jämviktshandlande chartisterna. Deras sökande efter rekyler och vändningar torde komma att misslyckas rätt ofta. En överköpt marknad kan utan problem bli mer överköpt i en stark trend, och mer så ju starkare trenden är. Rekylerna blir små, särskilt mot slutet av trenden, och kan ta slut direkt efter att man har upptäckt dem.

De jämviktshandlande teknisterna har i stället sin hemmaplan i konsolideringsformationerna, eller andra marknader som svänger mycket fram och tillbaka men saknar tydlig riktning i det tidsperspektiv man handlar i. Vi måste komma ihåg att även om vi har en tydlig trend i ett perspektiv, är det inte säkert att vi har det i ett annat. Så när vi talar om aktörers olika roller gäller det alltid den roll de har i det tidsperspektiv de handlar i.

Nu förstår ju många chartister att olika verktyg är olika användbara i olika marknader, så de kommer att skifta roller när marknaden går varierar mellan trendande och icke-trendande. Men alla gör det förstås inte, å andra sidan.

Trendföljarna i allmänhet bör klara sig rätt bra i en trend, beroende på hur bra de klarar av att byta fot när det vänder, och hur länge de har suttit med i trenden. Kommer man sent in i en kort trend som sedan vänder är man förstås förlorare.

En tydlig förlorare när en trend vänder är de trendföljande fundamentalisterna. De har en tendens att komma in senare och ut senare än de trendföljande chartisterna. De tar så att säga tid att skapa. I mycket är de mediastyrda, och media är tröga. Det tog tid att förstå att IT och telekom skulle ta över världen om tre månader, och det tog tid att förstå att den inte skulle göra det…

De fundamentalister som är jämviktshandlare bör klara sig rätt bra, så länge de inte tar position mot trenden. I en kraftig upptrend riskerar de att sälja för tidigt, men de går ju i vart fall ur med en vinst, och kommer undan kraschen. Däremot kan de råka illa ut om de börjar köpa igen innan en nertrend tagit slut, men gör de en bra analys kan de ofta vänta ut denna. Det krävs dock inte sällan väldigt lång tids väntan, att komma in vid fel tillfälle kan betyda att ligga på minus i flera år. Var den fundamentala analysen rätt kanske ett par år, var det däremot fel handlar det om alla tidsperioder upp till evigheten… I en konsoliderande marknad sitter de väl oftast och har tråkigt, men de kan i vart fall lägga den på något viktigare än trendföljarna, som sannolikt slösar bort både tid och pengar i en sådan marknad.

Således, det är viktigt att hålla koll på om det finns en trend eller inte, och i vilka tidsperspektiv den finns.