Kinas Fattiga Bakgård

Det finns mycket att beundra avseende Kinas makalösa ekonomiska framsteg under de senaste tio åren. Men ännu finns tyvärr en hel del på det mänskliga planet att nå upp till, inan man kan förverkliga det harmoniska samhälle, som man deklarerar från politiskt håll att man skall uppnå. Och det finns ingen anledning att betvivla ärligheten och viljan till det. Men den karga verkligheten har ännu många milstolpar att passera, innan man kan prata om ex den sjukförsäkringstrygghet som vi tar för givet att vi har i Sverige. Och då man nämner våra symboliska små belopp, som våra sjukkostnader kan uppgå till under ett år, så ler man litet underfundigt utifrån vad som gäller i Kina för främst den som inte har någon trygghet eller ekonomisk täckning överhuvudtaget därvidlag.

Jag har alltid undrat över varför kineser så ofta och så lätt går till läkaren vid minsta lilla antydan till ohälsa och ivrigt medicinätande. Men jag har så småningom förstått att det visserligen är billigt (registreringsavgift på 6-8 kr; 20 kr för ex EKG, etc) att gå till doktorn. Men om man blir inlagd på sjukhus, så kan det kosta en livet, då det inte finns ett allmänt sjukförsäkringssystem, som täcker dessa kostnader. Och kan man inte betala för mediciner och operationer, så uteblir dessa med döden som oundviklig följd, om inte naturen själv tar hand om boten. De som har arbetat eller arbetar i det allmännas tjänst har täckning av max 80% av sjukhuskostnader, samt med bgränsad medicinlista att hålla sig till. Sådana sjukförsäkringar tillhandahåller per lag även de utländska företagen för sina anställda. Så även i dessa fall kan de totala kostnaderna bli oöverstigliga i det individuella fallet, vilket sammantaget kan leda till att folk dör p.g.a. rent ekonomiska skäl.

Jag har en hemstumpa på 23 år som nyligen personligen har fått uppleva tragiken i att vara otillräckligt bemedlad. Hon är en söt liten varelse med åtskillig ansvarsbörda på sina unga, sköra axlar. Yan, som hon heter, har en försörjningsbörda för sina föräldrar, som ej har jobb, (far plus både en styvmor och biologisk mor), som hon delar med åtskilliga unga kineser/kinesiskor utan utbildning och därmed svårighet att få jobb. Och tillika finns då ingen trygghet alls vid sjukdomar.

Yan har inte enbart haft och har en tung försörjningsbörda, utan hon har också fått en tragisk mental börda att bära på sin fortsatta livsstig. Hennes farbrors 22-åriga son tog livet av sig för några veckor sedan, då han p.g.a. olycklig kärlek hoppade ut från en byggnad. Och då jag kom tillbaka från årets Sverigebesök väntade nyheten om ännu en tragik i hennes unga liv. Ytterligare en farbrors son, endast 20 år, dog p.g.a. en gasspisolycka i hemmet. Han brändes i hela ansiket, samt på en del av överkroppen. Detta hände dagen innan jag kom tillbaka. Hon ringde och meddelade att hon måste stanna hos honom dygnet runt på sjukhuset (det finns platser på sjukhusen, där man kan sova över). Hon var där i två veckor. Sedan tog pengarna slut för fortsatt medicinering. Man slutade då helt enkelt att ge ytterligare medicin, vilket ledde till en snabb och plågsam död. Hon bad mig tidigare om ekonomisk hjälp. Men det vore en omöjlighet för mig att ställa upp med sådana belopp, som skulle behövas. Man samlade ihop de pengar som man kunde bland släkt och vänner i hopp om ett mirakel längs vägen. Hon lämnade ett meddelande till mig på mobilen om att hon ville gifta sig med mig om jag gav henne 500 000. Dels behövde hon pengarna till fortsatta sjukhuskostnader och dels hade hon sin försörjningsbörda för sina arbetslösa föräldrar att täcka för resten av deras liv. Dessutom är hon väl medveten om den stora åldersskillnaden oss emellan, och därmed ev praktiska konsekvenser för henne, om jag skulle dö långt innan än hon. Jag pratade med henne och sade att det tyvärr var omöjligt för mig. Men icke desto mindre satte hon ett mentalt tryck på mig, som jag inte enbart kunde vifta bort som en alltför närgången fluga.

Hur man än skivar det, så kommer man inte ifrån den existentiella frågan om särskiljandet av det egna egot och andras diton. Överlevnadskampen drivs ibland både längs och över de gängse gränserna för sin egen överlevnads skull. Hon var under alla omständigheter ledsen bortöver det normala, då hon några dagar kom tillbaka till mig. Hennes far grät dagligen över sin oförmåga att kunna hjälpa sin unga brorson, vars likaledes unga och gravida hustru fick återvända till sitt föräldrarhem i södra Kina för att kunna ta sig genom sin sorg och ta itu med den fortsatta fattiga livskampen, som tyvärr är en daglig verklighet för åtskilliga fattiga kineser i detta folkrika land. Man knogar emellertid sedvanligt tyst vidare på det 5000-åriga överlevnadsstråket, som ju inte alltid har varit det allra rakaste precis.

Mitt hjärta ömmar för den så tragikutsatta Yan, som naturligtvis i sin förtvivlan anklagade mig för att hennes brorson dog p.g.a. att jag inte ville hjälpa henne. Men om det på något vis kunde lätta på hennes egen ansvarsbörda, så tog jag utan protester det med mig in i min inre tysta tankekammare, som naturligtvis alltid funderar över den egna obetalbara samvetsskulden i såväl smått som stort. Och ändå kan man aldrig helt känna av och till fullo förstå den ytterst berörda och känslodräpta individen. En del livsexistentiella frågor har som bekant inga svar, men ändå så frågar man sig ständigt med förnyad kraft: varför, varför, varför ....

Tragik kan ej mätas generellt
Tragik kan endast mätas individuellt
Tragik kan ej omfamnas intellektuellt
Tragik kan endast omfamnas existentiellt

För Shakespear var livet en tragik och en fars, där valet stod mellan att vara eller inte vara, ty det är med detta som med att att se eller inte se, dvs man kan inte båda vara, utan att vara det man inte kan vara.

Lars i Kina